Johan Ågrens död

 

Johan Ågren satt som vanligt ensam i lillstugan och tittade ut genom de små men oklanderligt rena fönstren.

Snön låg fortfarande djupt på backen och han var utled på denna vinter.

Allt värkte i hans stackars gamla kropp, allt gick långsammare allra helst han själv.

Bara att klä på sig de tjocka kläderna var inget han önskade, de värmde inte och han orkade knappt gå när den tjocka pälsen gjort av den finaste lammullen inåt skinnet låg på hans späda axlar.

Att ta sig till kyrkan var det enda han fortfarande unnande sig, annars satt han i sin stuga och matade spisen med ved tills Johanna kom hem och redde till dom lite att äta.

Hann fann sig mer och mer ofta tänka på sin avlidna hustru Margarethe, på nätterna drömde han om henne och på dagarna tänkte han på henne.

Ingenting var sig likt efter hennes död.

Anders Lindbäck hade roffat åt sig gården, han kände sig lika lurad som när Anders och han skrev papper på att Anders skulle sköta om gården, underförstått att Johanna skulle ingå som gift maka.

Han skulle aldrig förlåta Lindbäck, Johanna höll han fortfarande bakom ryggen för fruntimmer var inte att i stånd till förstånd och hon hade ett vekt hjärta för karln.

Han ångrade inte att han samtalat med Anders ärkefiende Lendahl om hur Anders skott sig på Johannas arv.

Lendahl var en redig karl som från början trotsat den lea prästen som bråkade så fasligt över krusen med brännvin, karlarna fick i utbyte mot deras arbeten.

Johan Ågren kände hur hans svaga hjärta gav honom yrsel där i pinnstolen.

När Johanna kom hem fann hon honom sittande nedsjunken och sovande.

Hon hjälpte honom i säng och bäddade omsorgsfullt om honom innan hon hämtade Charlotta till hans sida.

Johan Ågren hade som frossa, han hade försökt kräkas och Charlotta hade försökt torka av honom så gott hon kunde, men det tjocka grumlet fastnade i halsen.

Resten av natten satt de båda kvinnorna vid hans sida, förutom en kort paus där Anders kom in och läste över mannen satt de båda kvinnorna och sa farväl till mannen som betytt så mycket för dom båda.

När Johan väl somnat, skickade Lindbäck iväg de båda kvinnorna och låste igen dörren och lät skicka efter nämndeman Jansson, det var för att säkra huset och testamentet sa han med bestämdhet.

Den omtyckte och fina gamla mannen var omtyckt i bygden och många var de som tog farväl i kyrkan.

Johanna sörjde honom djupt, och när Charlotta bjöd in henne till att sitta bredvid henne längst fram i kyrkan, steg Johanna in i den kretsen som var lite finare i socknen.

Ingenting var sig likt, han hade hållit sitt ord i testamentuppläsningen ärvde Johanna gården med Anders som förköpsägare mot att han försörjde Johanna till hennes död.

Testamentet ställde även Anders som sig som förmyndare över Johanna som också ärvde allt lösöre.

Johanna var plötsligt socknens mest välbeställda ogifta kvinna.

Trots att Johanna nu var så rik, kände hon sig fattig utan sin farbror.

Charlotta och Johanna hade nu en bekväm vänskap mellan sig, de delade ingen vardag ihop då spinetten var Charlottas verktyg för ro i själen och för Johanna var det fortfarande arbete och att vårda sjuka.

Anders Lindbäck var den enda som var fullkomligt nöjd med att Johans Ågrens död utföll honom till så stor del.

I praktiken var det Johanna som ärvt sin farbror men om han skötte sina kort väl var det nu Anders som hade hand om hennes tillgångar.

1800-talet innebär för kvinnor att de är omyndigförklarade och när farbrodern dör och lämnar Johanna sitt arv är hon ändå inte vuxen nog att själv förvalta pengar eller sig själv.

Eftersom Anders fanns där i hennes närhet och dessutom präst, innebar för henne en vettig anledning att välja honom som förvaltare.

Nu vet man inte att det var så, men kanske hade den intelligenta Anders Lindbäck långt innan räknat på Johannas arv och vilka fördelar det gav honom.

Lock och pock, kanske med giftermål den dagen den sjukliga Charlotta inte längre fanns.

I kontraktet som skrevs står det uttryckligen att Johanna skall för alltid vara inskriven i Lindbäcks hushåll och vara försörjd till den dagen hon dog.

Att Charlotta går med på att ha Johanna i huset kan förklaras med den tidens hållning jämte kvinnor, hon var ju också omyndig och under Anders förmyndarskap, det han bestämde, så blev det.

Att de tjänade på Johanna står det ingen tvekan om, dessutom läkekunnig, på den tiden då du inte kunde försäkra dina djur och veterinärer knappt fanns, hade de tur att Johanna kunde bota de flesta åkommor.

Johanna löste ut sina kusiner från gården och balansen mellan den gifta prästfrun och mamsell Johanna var nu fridsam.

Mamsell Johanna satt nu med prästfrun Charlotta i kyrkbänken som jämnlike.

Anders arrenderade gården och i socknen tisslade och tasslades det om prästen med de båda fruarna.

Men ingen vågade säga något högt.

I augusti ordnades det med en fest på Kroken gård.

Både Lendahl och nämndeman Eriksson var där, prosten och Baron St. Cyr deltog också och för ett ögonblick i tiden var det stiftat frid mellan alla antagonister och alla höll god min i elakt spel.

Dock rådde Lendahl de andra att hålla in sina kommentarer tills prästens tur dalade, han räknade kallt med att prästen skulle kliva fel.

Erikson hade varit till prosten i Ör och pratat om förtal och ont uppsåt.

Lindbäck ser på håll hur hans gamle vän Lysén dyker upp vid grinden och även om den gamle vännen spelar glad och trivsam ser Anders att något fattas honom, han bjuder Lysén att stanna hos honom på Kroken.

Kyrkoherde med 40 hjon

1861 blev Anders vald till kyrkoherde i Silbodal, 1962 tillträdde han tjänsten och avsatte genast kyrkorådet och instiftade ett förtroenderåd.

Då han tillträdde sin kyrkoherdebefattning hade socknen hela 40 personer på fattigunderstöd.

Det var en mycket tung börda för socknen.

Han själv övertog den mycket rika prästgården som han fick köpa dyrt och det ingick 10 kor, 5 hästar, svin och höns, en mycket rik gård.

Man ska komma ihåg att på den här tiden var små socknar i urbygderna nästan avskärmade från omvärlden, socknen var hårt ansatt av svält och fattigdom.

Anders såg sig själv som mannen som skulle få invånarna ur misären och han ville uträtta något stort, viktigt och gott.

Anders var en karismatisk och duktig predikant och inledningsvis mycket populär.

Han kom till Silbodal med entusiasm och hade egna erfarenheter av armod och fattigdom med sig, han beskrevs som generös med sin tid, sina resurser och åkte ofta till sjuka och fattiga med kläder och livsmedel, ibland även ved.

Det förväntades att präster skulle vara givmilda men Anders gav mer än vad han behövde, målet var att skapa en gudfruktig församling, fri från fattigdom, en bygd som skulle vara präglad på hårt arbete och han ville ge utbildning till alla.

Den förhatliga alkoholen som han förde korståg mot, satte honom på kollisionskurs med andra inflytelserika män i bygden, de som tjänade pengar på det utbredda alkoholmissbruket.

Detta förde honom till osämja mellan präst och byggd.

Efter ett tag var det inte bara de välbeställde utan sen vände sig församlingen också mot honom.

De ansåg att han var hård och oresonlig med sina gudfruktiga regler, ett sparat brev från 1860-talet kan man läsa hur Anders till och med vädjade till församlingen att avstå från utskänkningsrättigheterna till alkohol, vilket de inte gjorde.

Anders tittade genast på varje fall för att försöka minska kostnaderna för socknen, men eftersom han fick sin förtjänst efter att kostnader var justerade minskade hans inkomst för varje inskriven på fattigunderstöd.

Han genomförde genast ett antal nya bestämmelser och förordningar i syfte att minska kostnaderna

När detta inte räckte till att minska kostnaderna tog den här historien en mycket otäck vändning i svensk kriminalhistoria.

En del av Anders var human och medkännande, en annan sida var hans girighet och strävan efter bekräftelse på sin duglighet.

Den grubblande Anders återkom med en intensitet som skrämde Johanna, ingenting lättade hans sinne, inte ens musiken.

Ekonomiskt låg dom hela tiden på ruinens brant, Anders använde Johannas arv eftersom, av Charlottas hemgift, sedan hennes arv för länge sedan borta.

När de 40 hjonen fick sjukbesök och Anders såg en misär de levde i blev grubblerierna allt högre, samtidigt i kyrkan såg han ut över sockenborna, han hade trott att han skulle slippa Lendahl och hans anhang men de hängde sig kvar som kardborrar på hans rockskört.

Han började ha flaskan med arsenik i sin rymliga ficka, först hade han gömt den när någon kom in på hans kontor men nu var den ständigt med honom överallt.

Han upptäckte själv att han fingrade på flaskan och kände sig mäktigare än förr, den lilla men skrämmande dödliga flaskan blev hans trygghet.

På ett sjukbud till Stina Larsdotter – viskade han till hennes dotter Maja, -Vi förenar oss i bön, så ger jag henne den sista smörjelsen.

-Är hon så dålig, frågade hon skeptiskt och Anders svarade kryptiskt

-Ingen vet när Herren kallar.

Anders vågade inte ge Stina från flaskan med arseniken, men tanken var där, ständigt ruvande.

När han satt och grubblade i sin ensamhet, vägde han rätt och fel mot varandra, de stackarna var sjuka på livstid och de led verkligen.

Ofta skinn och ben och inte alla släktingar var snälla mot de sjuka, löss och andra kryp åt på de sjuka och råttor var en ständigt närvarande gäst.

När han fick pastoratet hade Charlotta kallat det för tredje klassens pastorat, Anders suckade och förklarade fördelarna med att han nu var pastor och fick lite mera förtjänst, dessutom låg det ju närmare Karlstad och Charlotta lugnade ner sig.

Johanna beskylldes för att ha målat socklar och fönster med runor.

Anders såg mellan fingrarna om Johanna blev lugn av runorna så gjorde det nog inget, att det stred mot hans Gud, rättfärdigade han med att Gud skapat henne sån för att han Anders skulle prövas i sin tro.

När han lämnade Skållered och blev avtackad i Ör, tappade han modet när ingen av sockenmännen eller prästerna var där för att ta adjö.

Till slut gaskade han upp sig och i takt med att han dansade med pigor och töser skvallrades det om att det nog var den fattige prästen som rånat postiljonens väska.

När han fick pastoratet i Silbodal skrev han en sorts hyllning till sig själv, han lät posta iväg det till Vänersborgs tidning, där det publicerades 23 december 1861.

Johanna tyckte det borde brännas men när Token, eller som han också kallades Poeten i Bråna, skrev om Anders, gömde Johanna tidningen för både Anders och Charlotta av skam.

Anders fick det hårt, varken skola eller fattigvård fanns i Silbodal, att börja om igen med att träta och få sockenborna att förstå sitt eget bästa.

När Anders inventerade målmedvetet församlingens fattigstock, bleknade Anders, aldrig hade han varit på ett fattigare bygd.

När han kom till Daniel i Huken fick Anders nog, genast åkte han till Årjäng och klev in till handlare Köhlin, som nekade att ge allmosor, till slut övertalade Köhlin Anders om att skriva en petition till Daniels favör.

I Silbodal fanns då bara två herremän, Köhlin och fabrikör Almgren som drev sågverket.

I Sillerud fanns hans närmaste kollega, kyrkoherde Laurell som hade en stark dragning till spriten, förståeligt nog stod kyrkans män inte på god fot med varandra.

I Blomskog fanns kyrkoherde Svensson, en vänlig man med en smula hal hjärtlighet. I Holmedal fanns kontraktsprosten Albrektsson som Anders kände sedan Uppsala, de var goda vänner som kunde diskutera fattigvård och annat med varandra.

Köhlin hade dåligt rykte, han var känd för att plundra bönder och småfolk.

Han gav folket kredit istället för kontanter och när det började gå sämre för bönderna övertalade han dom att ta hypotekslån på sina gårdar och ge honom fullmakt att lyfta pengarna, knappt någon visste vad de var skyldiga honom.

Länsman Lidén tycktes också vara en hal rackare, han misstänktes ha lyft tusentals riksdaler till sin egen ficka när han drivit in pengar.

Den andre länsman i bygden var Olsson som verkade vara en hederlig karl.

Återigen hade han en opålitlig kassör i Daniel Nilsson i Högerud.

Balansen Anders försökte hålla i det nya pastoratet skulle bli lika omöjligt som tidigare arbetsplatser.

Anders pratade mycket med Albrektsson och hur de skulle lösa alla knutar.

På Mikaeli stämman föreslog Anders att Fabrikör Almgren, Jonas i Slemtegen, nämndeman Anders Simonsson Fårskog, Anders Andersson i Kyrkerud, Nils Olsson i Långelanda, Erik Danielsson i Våxlanda, Anders Nilsson i Huken, Erik Liden i Åslunda och Daniel Nilsson i Kalleboda skulle väljas till förtroendemän, vidare att Handlare Köhlin och Martin Lidén till andra poster som skulle tillsättas senare, Anders såg hur männen gick från betänksamma till förtjusning.

Nämndeman Simonsson viskade häftigt till Köhlin som vinkade förargat åt honom att tiga.

På vår stämma valdes Köhlin och Lidén in och senare när Anders satt och skrev protokoll hade han storslagna visioner.

Ett halvår senare var Anders så nöjd där han stod på bryggan och väntade på båten Stora Lee, han såg pigg och glad ut igen.

Prästgården i Silbodal var skral och mager, Johanna målade runor och Anders fann sig i att till och med hjälpa till, det hände att han i bara skjortärmarna spelade oanständiga visor till pigor och drängars förtjusning och den gode herden var som dyrkad i det nya pastoratet.

Charlotta var med sitt svala sätt lite förmer och allmogen neg och bockade sig djupt mot backen när prostinnan visade sig, hon verkade ändock trivas i sitt glasslott hon skapat sedan länge.

Martin Lidéns yngre bror flyttade till Årjäng och då fick de två länsman Lidén vilket Anders tyckte var en för mycket, sen fick de en ny provinsialläkare Örtengren.

Köhlin hade lovat att stänga igen krogen men slingrade sig när Anders frågade om datum, efter Sillerud och Skållered fick Anders nog och ville få ett stopp på alla olagligheter.

Ständigt kom det besökare som berättade för Anders om hypotekslån, och att de aldrig fick se några pengar. Att de var tvungna att ta ner skog för att klara sina gårdar.

Anders lånade ut pengar till dessa bönder och lånade själva pengar av Hagsten för att lösa in hypotekskulderna.

Vidare skrev han ett brev till Karlstad för att stoppa alla utbetalningar.

Och när Köhlin åkte till Karlstad fick han stå till svars.

Notarien med det gråsprängda håret och stålgrå blick tittade uppfodrande på köpman Köhlin.

Köhlin tyckte uppenbart inte om detta, då svett bröt fram på hans panna och han skruvade besvärat på sig av utfrågningen han utsattes för.

Han torkade av sig svetten i pannan med en näsduk innan han besvärat tog till orda

-Men det förstår väl notarien, att jag måste ha pengar till mitt uppehälle och för att driva min affärsrörelse.

Notarien gav köpmannen ett kallt avståndstagande blick, innan han replikerade till orda med en stämma som var ovanligt torr.

-Bästa herr Köhlin, inte kan han på allvar mena att ta ut pengar från en sparbanksbok som ej är herr Köhlin, ni har ej inte heller befogenhet att handskas med bankbok längre.

Köhlin högröda ansikte och tillknäppta ilska märktes tydligt för notarien.

-Min bästa notarie, sa han lismande, nog kan inte ett uttag mer eller mindre skada, i det stora dessutom kan notarien få procent på uttaget belopp tills jag får ordning på mina affärer och betala min skuld till banken.

Notarien som hittills suttit lugnt bakom sitt skrivbord reste sig upp och sa iskallt

-Vet i icke herr Köhlin att mutbrott är åtalbart även för köpmän, försvinn nu innan jag tillkalla ordningsmakten, och herr Köhlin lämna kvar bankboken när ni avlägsnar er.

Fortfarande högröd stormade köpmannen iväg ut medan notarien tittade eftertänksamt efter honom.

Han satte sig bakom sitt skrivbord och författade ett brev till Pastorsadjunkt Anders Lindbäck.

Jag har nu haft det tvivelaktiga nöjet att möta herr köpman Köhlin vilket ni förvarnade mig om i edert brev.

Som ni misstänkte försökte Köhlin länsa böndernas sparbanksbok som adjunkten förestår, dessutom gjorde Köhlin sig själv skyldig till mutbrott då han försökte muta notariuspublicus.

Denna fråga kan jag dra vidare till rätta om ni anbefaller er att ta saken vidare.

I kan känna er trygg i att inga penningar betalades ut till köpman Köhlin och bankboken förfogas till ert förvar.

Högaktningsfullt och tillika eder tjänare notariuspublicus

 

Samtidigt umgicks han och Köhlin, fabrikören, liden och doktorn som de bästa vänner, när Köhlin informator började ränna efter flickan Theresia, svarade inte Anders när Köhlin började prata om giftermål mellan de bägge.

När Anders Lysén skrev från Karlstad att han var sjuk och blivit tvingad att gå ifrån sin rörelse för att han inte kunde vårda sig själv, frågade han om han kunde få bo hos sin gamle vän, svarade Anders att han var välkommen till sommaren.

Men redan i september kom en Skjuts från Trubbyns gästgivargård i Sillerud, med den övertjocka mannen som redan gick med käpp.

Anders blev oangenämt överraskad av Lysén men var till skam sägandes att bjuda in honom.

En genomträngande odör kvälldes alla i närheten av mannen som gjorde plötsliga skrattanfall av sina egna lustigheter, han frustade ut mat ur munnen och pratade och gestikulerade utan hejd på svadan.

Vad Anders förstod hade han sålt rörelsen till en Norin och hade 30 000 riksdaler i osäkra fodringar och ytterligare 20 000 i säkra fodringar.

Efter att ha frågat varför han inte vände sig till sin egen bror med boende och omsorg sa Lysén harmset att brodern Erik stoppat hans pengar i egen ficka, de ville inte heller ta hand om honom, inte systern heller.

Lysén grät och snörvlade, de vill bara åt arvet, han bad Anders om att få stanna hos sin gamle vän.

Eftertänksamt beslöt Anders att härbärgera Lysén på annat håll och satte Johanna att ordna för att ta emot Lysén till våren men när Lysén blottat sig för en piga på det tillfälliga boendet ville de snabbt bli av med den bullriga mannen.

Lysén fick betala 300 kronor till sin tillfälliga värd för att sona sitt misstag och han och Anders gör ett avtal om att bo hos Anders och en revers på 10 000 riksdaler skrivs.

Handlare Köhlin var ursinnig, landskontoret och konsortiet var ute efter honom efter Lindbäcks tilltag, han for ut mot Lidén som också hade det knapert, de kom överens om att försöka få med sig Anders med en muta för att få honom att tiga och dra sig tillbaka.

Anders gjorde sina sjukbesök och pratade med Örtengren om de svåra fallen och vad de skulle göra åt saken.

Örtengren sa bara att han sett värre och det inte fanns mycket att göra.

Anders Lindbäck lindrade så gott han kunde och led med stackarna där han satt på sängkanten.

Numera ständigt pillande på flaskan med arsenik.

Det första mordförsöket

1864

Flaskan han höll i sin stora hand var full av arsenik, han hade blandat arseniken med nattvardsvinet och gjort som Johanna ovetandes lärt honom, massor av socker som löst upp och gjorde drycken brännande farlig.

Dock var vätskan trögflytande och Anders fick experimentera för att blanda upp vätskorna.

Han hade provat på en av grisarna som dött inom ett dygn.

Blicken föll på socknens kassabok och hann känna hur maktlöshetens koppel av hundar reds hans sinne.

Socknens alla fattiga som fick understöd krävde mer pengar än vad som kom in, som det var nu använde han sina egna eller rättare sagt Johannas pengar för att få ekonomin att hålla ihop.

De var tvungna att göra något, och han var den enda som kunde göra något.

Han hade bett till gud, rannsakat alla möjligheter och beslutat sig att det han gjorde inte var i egen sak.

Kyrkan var fallfärdig och behövde nya gavlar och ett nytt tak, han ångrade att han tagit på sig tjänsten som kyrkoherde i Silbodal.

Läget var värre än vad han trott, att han fick en ny titel och på pappret en högre inkomst fall inte väl ut med de 40 hjonen som kyrkan bekostade livet för.

Ständigt grubblade han på hur han skulle komma till rätta med socknen, han avbröts av pigans knackning och ett bud efter honom till länsman Per Olsson i Klevarne.

Nästan tankspritt hamnade handen med flaskan i rockfickan där den lämnades åt sitt öde ett tag.

Den gamle länsmannen var sjuk och rosslade i feber och kramper, Anders mässade och bad över länsman och nattvardsvinet.

Nästan som av en nyck, en ingivelse så drog han upp flaskan med det spetsade nattvardsvinet innan han åter gömde flaskan i sin ficka.

Nu fanns det ingen återvändo, han vände sig om och tittade på husfolket som satte sin tilltro och hopp att prästen skulle skänka frid över den sjuka länsman.

Han lät Olsson dricka av nattvardsvinet,

-Hualigen, så beskt- yttrade han hest och harklade sig torrt efter vinet.

Anders tittade knappt på karln, han blev rädd, vad hade han gjort.

Genast lät han ruelsen släppa och gav order om att de skulle ge karln lite kaffe.

Anders satt ett tag men när kaffet var urdrucket tackade han för sig och lämnade huset.

Han stod utanför ett tag innan han hörde mannen rossla än värre genom fönstret följde Anders dödskampen.

Det bränner så Olsson och tog sig för strupen, samtidigt som han började krampa värre än tidigare.

Mannen fick inte luft, han ville som kräkas med det gick inte alls längre, ögonen vände sig i huvudet på karln och han föll ihop i sängen.

Han sa till sig att han gjorde det av barmhärtighet.

Han kände en styrka återvänt till honom, han hade en kraft inom sig som han aldrig upplevt tidigare.

På något konstigt sätt kände han en tillfredsställelse han aldrig upplevt tidigare.

När han senare nåddes av dödsbudet att gamle länsman Olsson var död började han förstå att han kunde bli av med några stora problem i socknen.

Han var verkligen den barmhärtige och gode herden.

Jag ska se efter min flock.

Han återvände till Daniel i Huken på samaritbesök, den stackaren låg som vanligt svårt sjuk och de 8 år han varit sängliggande tärde på hela familjen.

Den enda lisa han kunde få var sjukbesök, som var den gode prästen och ibland läkaren.

Karin Persdotter var en gladlynt kvinna, munter till sitt sinne och berättade gärna goa historier och folk och fä i bygden.

Hon hade gift sig med Anders Persson och även om hon drabbades tidigt av svåra underlivsbesvär som plågade henne svårt resten av sitt liv, gladdes hon åt sonen Daniel.

Bland alla de 10 barnen var Daniel det fjärde och lik sin mor, stark och gladlynt pojk som var starkast bland barnen när de rusade omkring och lekte.

Han fortsatte att var en stark yngling som kunde ses bära runt på två slagskämpar samtidigt när de skulle avhysas från dansgolv på lördagarna.

Han var också en duktig dansör och svärmade friskt omkring de unga mamsellerna och bjöd upp till dans.

Han var intelligent och lärde sig själv att skriva, läsa fick han lära av sin mor och far.

Han sattes på att skriva tillfällighetsvers och gifte sig med sin Stina-Kajsa Andersdotter från Åslunda i början av 1846.

Daniel var då 27 år gammal och de fick raskt tre barn, två flickor och en pojk som dog i spädåldern.

Yrkena han hade var många, bonde, tegelbruksrörelse, skomakare, snickare och snidare.

Han var oerhört duktig och omtyckt människa.

Han blev sjuk i en förkylning men också ärftliga besvär som aldrig ville lämna honom.

Han fick all hjälp som fanns att tillgå och han själv skrev brev till Karolina Cedergren som blev hans välgörarinna och när han blev 50 år skrev han till Baron Hierta som införde hans brev i tidningen Väktaren.