Lysén

 

Det var full fart på pigorna.

De for fram och tillbaka över hela festområdet med bröd och ost.

Stora matstycken gick åt, och stora tunnor rullades ut av starka drängar.

Hela allmänningen var full av folk som bjöds på överflödet, bruket, överheten och kyrkan ombesörjde att året skulle firas denna midsommar.

Anders Lindbäck hade besök av Anders Lysén som passades upp av Johanna som egentligen inte hade tid för den överviktiga, överförfriskade mannen som tog upp så mycket plats och tid.

Han uppvaktade Johanna till Anders Lindbäcks förtret.

Lysén hade konsten att smickra kvinnor och trots att Johanna inte var särskilt intresserad av karln för egen skull, tyckte hon om den bullriga mannen.

Mannen skrattade mycket och var yvig i sitt sätt att prata, Johanna märkte att Lindbäck blev irriterad på sin gamle kamrat när han smickrade Johanna och nöp pigorna i baken så de tjöt.

Han skroderade om sina madammer i Köpenhamn och att hans affärer gick lysande.

Han gick på om Lindbäcks egna madammer i huset och att han kommit sig väl upp i livet.

De han inte vågade nypa i ändan var Charlotta och Johanna, annars hukade han sig inte för någon.

Han och Johan Ågren satt gärna och språkade under vistelsen och delade på en och en annan flaska starkt.

Under festens gång höll de alla ihop när spelemännen lockade ut pigor och drängar till dans.

Den fina prästen hämtade sin fiol och stärkte upp spelemännen, korta tider av lycka och sockenborna hade full tillit till sin kyrkoherde.

Lysén var en återkommande gäst på Kroken gård.

Han var en färgsprakande och rolig prick som livet märkt med en rödbrusig färg i den runda ansiktet.

Bäst trivdes han med pigorna och drängarna där han skröt och skroderade, livet som charmör hade fallerat med åren och även om han fortfarande fick lägra en och en annan piga var det långt mellan gångerna.

Han led av olika könssjukdomar och sökte ständigt lindring för klådan som drabbade honom med jämna mellanrum.

Det goda livet syntes på hela karln och trots att han inte hade lika lätt att lära och gott huvud som Lindbäck, var han duktig köpman som gjorde bra affärer.

Han var stadd vid en god kassa och gjorde sig en stadig ekonomi.

Någon fru tyckte han inte att han behövde.

Han hade sin bästa vän i Lindbäck och pratade ofta om sin gode vän och skolkamrat, den gode herden.

Köhlin och notarien

 

Notarien med det gråsprängda håret och stålgrå blick tittade uppfodrande på köpman Köhlin.

Köhlin tyckte uppenbart inte om detta, då svett bröt fram på hans panna och han skruvade besvärat på sig av utfrågningen han utsattes för.

Han torkade av sig svetten i pannan med en näsduk innan han besvärat tog till orda

-Men det förstår väl notarien, att jag måste ha pengar till mitt uppehälle och för att driva min affärsrörelse.

Notarien gav köpmannen ett kallt avståndstagande blick, innan han replikerade till orda med en stämma som var ovanligt torr.

-Bästa herr Köhlin, inte kan han på allvar mena att ta ut pengar från en sparbanksbok som ej är herr Köhlins, ni har ej inte heller befogenhet att handskas med bankbok längre.

Köhlins högröda ansikte och tillknäppta ilska märktes tydligt för notarien.

-Min bästa notarie, sa han lismande, nog kan inte ett uttag mer eller mindre inte skada, i det stora dessutom kan notarien få procent på uttaget belopp tills jag får ordning på mina affärer och betala min skuld till banken.

Notarien som hittills suttit lugnt bakom sitt skrivbord reste sig upp och sa iskallt

-Vet i icke herr Köhlin att mutbrott är åtalbart även för köpmän, försvinn nu innan jag tillkalla ordningsmakten, och herr Köhlin lämna kvar bankboken när ni avlägsnar er.

Fortfarande högröd stormade köpmannen iväg ut medan notarien tittade eftertänksamt efter honom.

Han satte sig bakom sitt skrivbord och författade ett brev till Pastorsadjunkt Anders Lindbäck.

Jag har nu haft det tvivelaktiga nöjet att möta herr köpman Köhlin vilket ni förvarnade mig om i edert brev.

Som ni misstänkte försökte Köhlin länsa böndernas sparbanksbok som adjunkten förestår, dessutom gjorde Köhlin sig själv skyldig till mutbrott då han försökte muta notariuspublicus.

Denna fråga kan jag dra vidare till rätta om ni anbefaller er att ta saken vidare.

I kan känna er trygg i att inga penningar betalades ut till köpman Köhlin och bankboken förfogas till ert förvar.

Högaktningsfullt och tillika eder tjänare notariuspublicus

Arseniken

 

Johanna stirrade ilsket på flugorna som surrade runt i hennes annars så propra kök.

Dags att åtgärda så hon tog fram kalken och börja mortla upp den till ett fint pulver, raskt ner till sin egen lillstuga och rotade runt i sitt eget apotek tills hon hittade den lilla blå flaskan med arseniken i.

Anders var den enda som någonsin varit så nyfiken och vågat inspektera hennes läkeväska mer noggrant, naturligtvis med hennes vetskap.

Hon tog med lite av det vita arsenikpulvret tillbaka till köket och blandade ihop det med den malda kalken samt socker och la allt på ett gammalt fat som inte längre användes till annat än hennes arsenikblandning, hon slog på lite vatten och ställde fatet där inga barn eller djur skull komma åt det innan hon fortsatte med sina andra sysslor.

En gång för länge sedan hade hon och Anders pratat om läkeväxter och hon hade förklarat hur hon blandade de olika sammansättningarna för att hon skulle få det resultatet hon önskade av dom.

Anders var den enda hon hade att vända sig till att prata om saker som intresserade henne, han var en mycket bra lyssnare.

Han var den enda förtrogna hon hade, och hon la sitt liv i hans händer, det var inte bara straffbart utan hon kunde missta sitt liv om det ville sig illa. den enda hemlighet hon hade för Anders var att hon dödat sitt foster, för den skulden skulle hon brinna i hans helvete.

Han var också mycket fascinerad av att flugor plötsligt bara dog i hennes kök utan att hon gjorde något med dom, han hade inte anat att hon förgiftade dom med arseniken och plötsligt efter många frågor verkade han lika fort tappa intresset för saken.

Anders hade blivit så inbunden och tvär, han satt oftast för sig själv med den stora kyrkboken framför sig.

Han var tyst och grubblande, han var fortfarande en lysande predikant med sin starka röst som höll sockenborna vakna under den långa predikan han alltid skrev nya till söndagarna.

Han var stolt över sig att han drog sockenborna till kyrkan varje söndag.

Barnen var artiga och bockade och neg som också sockenborna gjorde varje söndag, de mer välbeställda nedlät sig oftast en nick och några godkända ord innan de åkte hem till sina söndagstekar medan allmogen kom till sockenstugan på kaffe innan hemfärd.

Han blev alltid lugn när han stod vid sin pulpet och såg ner på människorna där nere, han blick gled över Johanna, Charlotta och Theresia som alltid höll ögonen intresserat lyssnande på honom.

Han fann att kvinnfolk var så lättsamt att ha omkring sig, de var så snälla och generösa om hans välfärd.

Sönerna gjorde hembesök från kadettskolorna men när de lämnade var han lite lättad och skönt att bli ensam om omsorgen de hade om honom, att han var mätt och otörstig, de putsade hans skägg och de långa polisongerna, Johanna klippte honom med jämna mellanrum och såg till att hans rock alltid var hel och ren.

Bakom Lindbäcks kvinnor satt alltid Lendahl och hans anhang, Lendahl alltid så len mot Charlotta och avmätt mot Johanna och Charlotta blev en pimpinett ungflicka under Lendahls uppmärksamhet.

Anders avskydde karln, han intrigerade och pratade illa om sin egen präst.

Han hade med åren införskaffat sig en flaska arsenik som ingen visste om, varför han ville ha giftet visste han inte riktigt själv.

Han hade sett att bönderna som då och då giftande sina ladugårdar med gift för att bli av med råttor, han lyssnade noga på deras prat om hur man gjorde giftet starkt och verkningsfullt.

Vid en auktion hade han lagt bud på en läkarväska som flaskan tillhört innan han gett väskan vidare till Johanna.

Han fann ett lugn av att ha den lilla flaskan gömd hemma på kammaren.

1842 på Mikaeli stämman läste Anders lindbäck upp ett dekret som sade att alla barn skulle ha fri skolgång, bönderna protesterade högljutt och ilsket över den plötsliga förändringen som i verkligheten innebar att de förlorade stora delar av sin arbetskraft, alltså den som då var gratis.

St. Cyr meddelade att bruket skulle stå för halva kostnaden till läraren.

Efter Ågrens död hade Anders Eriksson i Arnolfsbyn blivit fattigvårdsföreståndare.

Hagsten gifte sig och frun dog vid nedkomsten av en liten flicka som han dyrkade till gränsen av galenskap.

När Lindbäck och Hagström åkte runt i socknen för att driva in skatterna, tog karln i så att ingen vågade protestera, Lindbäck tyckte de gick hårt fram mot de fattiga men Hagström visade att bönderna ständigt lurade dom och sin konung.

Hagströms bitterhet smittade över på Lindbäck.

På sockenstämman klubbades genast förslaget igenom att inga danser fick hållas om de inte meddelat in det till socknens ordningsmän.

1846 och 1847 blev det på nytt nödår och vintern 1850 blev det dessutom den strängaste vintern i mannaminne.

Koleran slog till igen och i en storm vräktes stora areal skog över ända och slog sönder bräckliga hus.

Sen återkom en till hård vinter och snön låg alnsdjup ända in i maj, då koleran återigen bröt ut.

Bruket gick uselt, Dansk-Tyska kriget betydde en viss uppgång men det utspelades alldeles för nära.

1848 var det revolution i Frankrike och sen Tyskland och folk i allmänhet var misstänkta mot främlingar.

Det gick rykten om uppviglare som försökte prata med de fattigaste.

1852 började stormakterna i Europa ett krig vid Svarta havet, bruket fick då ett uppsving som de så väl behövde, nya arbetare anställdes och uppviglarna försökte fortfarande kapa de fattiga till armen.

De rika blev rikare och de fattiga än mer fattiga.

De fick en ny adjunkt till kyrkan och Anders blev uppläxad att han hädade och ett frö landade i den alltmer grubblande lindbäck.

Pastor Örtenblad blev allt klenare, hans bror Torsten skötte redan allt det admistrativa och Lindbäck trodde han hade en lite chans att få tjänsten som prost i Ör.

När tjänsten gick till Torsten som inte blev vald utan utsedd, kände Lindbäck harm.

Innan Ågren hade dött hade han försökt annonsera efter gravvårdare till det Utterholmska gravkoret, ingen hade dock hört av sig och nu efter 10 år efter Ågrens död började Lindbäck ta itu med koret.

Gravkoret hade förfallit alldeles och det enda användbara var skifferplattorna, Johanna fick ett bud på 4 riksdaler och sålde dom vidare.

Vid Mikaeli stämman 1850 förkunnade Anders i Eriksbyn att graven inte tillhörde Johanna utan att graven rätteligen tillhörde kyrkan och att Johanna förskingrat allmänna medel.

Anders var inte med på stämman och stämman drev på att skifferpengarna skulle redovisas till kyrkkassan.

När Anders på söndagen redovisade protokollet från predikstolen fick han låtsas som ingenting, både den 10 och 17 november var han tvungen att läsa upp för församlingen och Johanna grät, hon tyckte att hon blev utskämd som förskingrare.

När majstämman kom, ledde han den själv och hans förslag om att skifferpenningarna skulle gå till ett sockenbibliotek, han hade nu missionerat för detta i 20 år.

Sockennämnden röstade och med en knapp majoritet med en röst, blev det ett ja.

Även nästkommande kollekt skulle gå till biblioteket.

Men kollekten bojkottades, i kollekten lades några knappar och ett falskt norskt mynt och en 6-skilling.

Lindbäck visade prov på ett ursinne som skrämde sockenborna.

Han sammankallade Brukspatron Ulfsparre, Hagsten, Riksdagsman Jansson, Anders själv, Jansson i backen, Eriksson i mölnerud, Anders i Ryr och byggmästare Bergman på Upperyd, Nilsson i Östebo och Anders Larsson på Björkön, de valdes alla till ombyggnadsdirektion och sockennämnden blev äntligen tyst och fogade sig i maktdemonstrationen.

Hagsten meddelade att han skulle bekosta en orgel till nya invigningen till minne av hans hustru Maria.

Charlottas pappa dog och hustrun och de båda ogifta döttrarna flyttade in på Kroken.

De förändrade maktbalansen i huset, de var sura och elaka, främst mot Johanna och gjorde det otrivsamt där de krävde ständig uppassning, pigorna fick springa så mycket att andra sysslor inte blev gjorda.

Efter några månader blev Johanna så missnöjd med situationen att hon blandade i kräkmedel och avföringsmedel i deras föda med resultat att Anders inte längre försökte hålla alla sams, han hyrde ett hus i Holm dit han flyttade Charlottas systrar och mor.

När det blev lugnare för Anders då den nya adjunkten skötte det mesta Anders gjort tidigare började han fylla tiden med att skriva testamenten och gjorde bouppteckningar, även hjälpte han till med inlagor till myndigheter.

Han fick nya vänner som assessor Lindström som slagit sig ned i Gunnarsnäs, de umgicks tills hans död och Anders hjälpte sedan släktingarna att reda ut den trassliga kvarlåtenskapen i form av ovissa skulder och osäkra fodringar.

Anders korresponderade med Anders Lysén.

Anders pratade med Johanna om pengar, sönernas skolgång kostade mycket pengar, Anders var ständigt illa utsatt och låg efter med sina poster och Krafve ville köpa Kroken Gård.

Johanna ville inte sälja, Anders hade lånat lite pengar av Hagsten men ville inte sätta sig i skuld.

Krafve gav Anders 10 000 riksdaler för halvan han ägde av Kroken gård, Anders fick behålla arrendet tills han fick ett pastorat, Johanna grät med var i praktiken tvungen att göra Anders vilja tillmötes.

1854 invigdes kyrkan med pompa och ståt, Jakob Hagsten hade bekostat orgeln men kyrkan hade bekostat förgyllningen och färgen.

Torsten Örtenblad hejdade sig när han kom in i kyrkan och såg den stora förvandlingen, berömmet var välförtjänt och sittplatserna i kyrkan var hela 200 platser fler än tidigare. När invigningen och alla predikningar var gjorda åkte Örtenblad med Anders till Kroken gård och bad få prata ostört med Anders.

Han lät meddela att han haft en delegation hos sig med valda ledamöter för ett par veckor sedan.

De påstod att Anders tagit beslut utan laga ordning.

Anders blev ursinnig, han rasade ut alla svårigheter han utstått sedan 30-talet då han tog tjänsten, hur han handgripligen blivit tvungen att försvara sig för dyligt.

Upprört berättade Anders om alla händelser, han vankade omkring i rummet med Torsten Örtenblad som tyst lyssnade.

Han tog Anders parti och sa att han skulle rekommendera Anders som prost efter sig i Örs pastorat.

Anders berättade genast för Charlotta & Johanna om sitt karriärlyft.

Charlotta speglade sig gott och kallade sig prostinna, Johanna grät i sin kammare.

På Trettondagsafton dog den gamle prosten Örtenblad och Torsten fick genast hans tjänst och rekommenderade Anders till sitt eget pastorat.

Nu var det bara att vänta.

I januari kom målaren Pagander desperat till Lindbäck och talade om att Anders Andersson i Eriksbyn låst in färg och bladguld, han hade gjort det för att kassan var tom och Pagander inte fick din lön av kyrkan.

Anders bad honom att lugna ner sig till majstämman.

På majstämman var både baronen och den nya bruksförvaltaren Uggla med.

Anders Ryr avbröt ständigt Lindbäck och pratade bara om alla nya kostnader Lindbäck kom dragandes med och Anders i Eriksbyn hakade på klagovisan.

Därefter följde även Eriksson i Mölneryd på och sen övergick stämman i oense och höga stämmor.

1855 var Anders trött på alla bråk och missämja mellan alla, han visste snart inte på någon råd vart hans stöd fanns.

En kväll i mars satt sju män runt riksdagsmannens bord och språkade, Halvarsson i Korseryd, Lendahl, Fattigvärden, Riksdagsman Eriksson, Anders i Eriksbyn, Eriksson i Ryr och Clarholm.

De var alla eniga om att Lindbäck måste stoppas innan de skingrade sig.

Lindbäck själv försökte slippa hålla i stämmorna, han var trött och sliten av alla bråk och han själv var sjuk av oro för deras brist på inkomster.

Han försökte få ersättare med adjunkterna Lindblom, Lorentz, Larsson eller Clarholm som inte kunde eller ville ställa upp.

Hans motståndare satt som vanligt i kyrkan och flinade, Anders undvek dom, de hade drivit igenom att prästerna skulle vara ambulerande och bytas ut oftare, det skulle direkt minska prästernas inflytande.

Torsten Örtenblad blev tvungen att godkänna J.A Millén som prost i Ör, Charlotta var rasande och Anders besviken att han inte fått tjänsten som Torsten sagt.

När Alfred kom hem på besök kom ett samtal ut på att Anders trodde att Gottfrid läste i Uppsala, men fick reda på att sonen redan slutat där och var furir. 

Charlotta fräste åt honom att inte lägga sig i och sköta sitt, han behövdes för pengar skulle ta pojkarna högre i sina privilegier.

När Clarholm kom före Mikaeli stämman och frågade vem som skulle sitta som ordförande, sa Anders lugnt att det var bäst att Clarholm gjorde det så att sockenmännen blev nöjda.

Lindbäck klev in i Skållerudskyrkan i det ögonblicket Clarholm ställde frågan om församlingens andel av utminuteringsavgiften för brännvin borde fördelas.

Anders vände sig om och gick, spriten som så länge inte var en del av kyrkan var nu tillbaka på bordet.

Vid månadsskiftet juli-augusti kastade ett orkanartat oväder sig över dalbolandet och orsakade skador för hundratals riksdaler och bönderna knotade; de spädde på med att 1855 tog de ifrån oss rätten att göra eget brännvin och nu ska husagan förbjudas.

Anders satt allt som oftast inne på sitt kontor, han blev butter och tvär, varken Johanna eller tösen kunde lätta hans sinne.

Olof Krafve dog och några veckor efter begravningen väntade hans svärson Jan Göransson med hustru på Anders när han kom hem från ett sockenbud.

De menade att avtalet gällt mellan Anders och Krafve, om de nu inte fick gården skulle de dra målet inför tinget.

De talade om att de talat med nämndemännen och häradsdomaren som sagt att de skulle få rätt vid ett ting.

Anders talade genast med Johanna, sedan satte han sig med paret som förlikade sig med att betala ytterligare 7000 riksdaler i överlåtelsevederlag.

Anders hyrde därefter ett hus i Nordankärr i Holm som tillhörde Jakob Hagsten.

Charlotta var nöjd att flytta från gården och allmogen där, Johanna var missbelåten.

När Anders fick ett brev från Clarholm att de på sockenstämman bestämt att rensa ur sockenbiblioteket, föll Anders ihop över sitt skrivbord av skratt.

Pastor Clarholm, Jan Göransson, Anders Andersson, Baron Ulfsparre och Anders samlades för utrensning av biblioteket, Anders satt och log och mötet fick ställas in för att ingen av männen kunde redogöra vilken eller vilka av böckerna som var osedliga.

Vid Mikaelistämman beklagade Pastor Clarholm att biblioteksrevisionen inte blivit gjord och Jacob Hagsten reste sig och skällde ut församlingen med Clarholm i spetsen efter noter, Ulfsparre gav Hagsten sitt oväntade stöd, och efter stämman träffades de fem männen ute på kyrkbacken.

De bestämde att nu fick det vara nog, Clarholm skulle ut med bakåtsträvarna med Lendahl i spetsen, Lindbäck skulle tillbaka in, då skulle det bli ordning.

En råkall kväll kom en av socknens män till sakristian i sin tjocka vargskinnspäls, Johannes Andersson från Eriksbyn, de har bestulit mig på havre från mitt magasin, jag sköt efter och träffade för det var blod efter karln.

Anders lovade att han skulle hålla utkik efter någon skadad, tjyvar var illa sedda.

En försenad vår, följt av en knalltorr sommar och svälten till följd av detta.

Regnet kom tidigt och begravde den skrala sådden.

Sedan kom frosten, så året blev inte bra.

Anders misströstade mer och mer, Johanna gav honom ledsna blickar och Charlotta kvittrade glatt, han började bli melankolisk.

Några veckor senare på ett sjukbud blev han kallad till en med benröta, stanken var fruktansvärd och efter sjukbesöket bad en man om tillgift hos Anders.

Mannen bekände för Anders att det var hans far som borrat upp golvet hos Andersson i Eriksbyn och stulit havren, nu led han av lungsot och bekände att han dödat fadern med arsenik.

Han bad om förlåtelse hos Anders som svarade.

- Det är Gud som ger förlåtelse.

Han rådde mannen att vara tyst och inte berätta för någon.

Senare frågade han Johanna om arseniken och i sitt dunkla minne undrade han om hans flaska med arsenik fanns kvar efter flytten.

Nästa sjukbud var till en Stina Larsdotter som låg slagrörd sedan ett tiotal år tillbaka och sköttes av sonen och sonhustrun.

Lössen åt av kvinnan som låg i sitt blöta linne.

Anders började tänka på socknens nödlidande stackare han stött på under sjukbuden.

Tankarna på den hårda ekonomin, fattighjon som kyrkan stöttade minskade på hans egna inkomster och han gick alltid lite minus för varje år.

Charlotta var dyr och pockade alltid till mer penningar för sönerna som skulle bli något, deras inackorderingar kostade och han var den som skulle betala, bittert att alla var emot honom, alla utom Johanna och lilltösen, de stöttade honom alltid.

Hur skulle han kunna lindra de sjukas onda, och arsenik, undrar var den där flaskan hamnade.

Anders Lindbäcks flaska och utrustning för att ge nattvarden med den berömda kalken som de drack ur.