Ett barn blir fött
(Utspelar sig den 22 december 1802)
Julaftonsnatten lyste klar av stjärnor glimrande i natthimmelen.
Hovklapper var det enda som störde i den tysta natten.
Bjällrorna som satt på seldonet pinglade upprört när en släde kom rasande ut ur natten.
Den nordsvenska valackens nässporrar frustade fram ett vitt moln av varm luft mot den kalla snöiga kylan.
Ögonen lyste vita och släden kanade i den mjuka kurvan.
En man i pälskläder och vildvuxet skägg styrde den ystra hästen och djupt nere i slädens säte satt en kvinna, vit som snö i sitt stora pälsverk.
Framför den kommande huset hade någon tänt en lampa som lyste varmt gult i mörkret.
Samtidigt som körsvennen stannade släden framför huset, var barnmorskan på väg ur släden och skyndade sig fram, och mot och in genom dörren.
I samma ögonblick hördes ett ilsket barnskrik genom den tysta natten.
Kort därefter höll fadern upp barnet framför sig och namnade honom stolt
- Anders är ditt namn till Guds ära skall du frambringa ditt liv.
Barnet skrek på nytt ilsket i det dova rummet och ingen anade att Sverige anno 1803 just fått startskottet till en man som skulle skapa rubriker i hela den moderna världen.
Vallpojken
Den här historien får ta sin början av hans föräldrars bakgrund, som la en grund i vem han skulle bli och vad han hade inom sig.
Hans far Sven Andersson (1774 - 1822) var lantbrukare och hans mor var Lisa Olsdotter (d.1821).
Knapra tider fick fadern att stjäla en skinka vid ett tillfälle och blev påkommen och fick ett nedsättande smeknamn som Skinke-Sven av byborna.
Han gick från att vara välbärgad hemmansägare till fattig backstugesittare och Anders som föddes den 22 december 1803 i Bretved i Brålanda, växte upp med gliringar om faderns tilltag.
Det finns skrala uppgifter om att Anders hade det svårt under sin uppväxt, svårare än för andra barn, men eftersom det inte är så väldokumenterat är det svårt att sitta 217 år senare och få ihop bristfällig information om sanningen.
Vad man vet flyttade familjen ofta och deras situation blev sämre för varje flytt runt om i socknarna.
De var beroende av de allmosor de fick och andras välvillighet.
Det pratas om att han utsattes för förnedrande händelser, men vad det ska innebära finns det inget skrivet om.
Det verkar som att sockenborna gav familjen matgåvor och att familjen hade det mycket fattigt.
Det finns uppgifter om att den unge Anders vaktade får och kunde ses stå och predika på en sten med fåren betandes omkring honom.
Den 10 årige pojken tittade ut över sitt rike, högt över sina undersåtar, de betande fåren och getterna, han klättrade vigt upp på den största av stenar och hans vackra pojkröst klingade ut över ängen, de bruna korna lyfte inte ens på huvudena för att titta på den lustiga pojken, med sin vackra röst som trollband grannarna på söndagarna när han sjöng i kören i kyrkan.
Han predikade inspirerat för fåren och gårdagskvällen där fadern agat honom gul och blå och moderns försök att ta honom i försvar resulterade bara i att de båda fått stryk innan fadern skickade hela hushållet till sängs utan middag.
Familjen var van vid att Skinke-Sven kom hem med stinkande andedräkt och hårda knytnävar.
Anders lovade sig att han aldrig skulle dricka starkt, han tydde sig till modern och till kyrkan, där fick han ro.
Lille Anders var ett musikaliskt lättbegåvad pojke som snabbt lärde sig att spela fiol och hans röst var vida känd i bygden men tidigt närde han drömmar om att bli präst.
Modern uppmuntrade hans drömmar och fadern skrattade åt honom.
Att fadern åt först i huset och de andra fick titta på tills han var färdig innan de fick ta hans rester var vardag.
När snön låg djup på åkrar och tegar, och allt var täckt av snö och gjorde hårt arbete än hårdare, tog Anders mor, Lisa åt sig att tvätta åt socknen.
Hennes händer blev fort röda och nariga av kyla och vattnet som kokades så hon skulle kunna byka rent tvätten, samtidigt hade hon ett vakande öga på sina 2 barn som lekte i snön.
Anders hade två syskon, 2 flickor på 3 och 5 år.
Stugan de hade var knappt ett skjul och ingick i makens lön.
När de växte till sig blev systern Maria piga och den andra systern Stina blev mjölkpiga.
Modern skämde bort Anders och intalade honom att han skulle bli något stort, fadern skrattade åt pojken och slog han fördärvad, systrarna kände av moderns favorisering och uteslöt honom från syskonkärlek.
Anders gick mot en framtid som daglönare och lika fattig man som pojk om inte ödet skulle slå in och ge pojken med det mörka lockiga håret och de glittrande ögonen en klassresa få av hans likar någonsin kunde drömma om.
Studenten
1820 trädde hans morbror Johan Nordahl i Nössemarks församling in och hjälpte till med pengar till studier eftersom Anders hade gott läshuvud, han fick smeknamnet (läsar-Anders) och det bestämdes att han skulle få läsa till präst.
Präster var ett högaktat yrke och Anders Lindbäck påbörjade en klassresa som var lång och imponerande.
Först fick han åka till Vänersborg där han delade inkvartering med en yngling vid namn Anders Lysén.
Lysén hade inte samma läshuvud som sin rumskamrat men han hade bättre ekonomiska möjligheter.
Lysén föredrog att dricka brännvin och hitta villiga kvinnor och roa sig än att läsa dammiga böcker.
De omaka vännerna var lika olika även till sinne som utseende, den lätt knubbiga och glade Lysén och den gängliga lätt buttre Lindbäck som funderade på att byta namn sedan modern dog.
Vilket han också gjorde, från Andersson till Lindbäck.
Han kände fortfarande samma hat mot fadern och önskade hett att han skulle brinna i den eviga elden.
Med Anders i Vänersborg hade faderns misshandel fokuserat på den enda som var kvar i huset.
Efter en misshandel hade hon förlorat medvetandet, fadern hade lämnat henne medvetslös på golvet där hon nästan frusit ihjäl.
Hon hade senare fått lunginflammation som tog hennes liv, Anders skyllde hennes död på fadern som dog året efter.
Han skulle aldrig förlåta sin far.
Hans morbror hade gett honom medel till att studera med orden – Ta nu din matsäck och dina nya skor och kom inte tillbaka och tigg, det du fått skall du ha en utbildning till.
Anders studerade hårt och arbetade med det han kunde under studietiden, ofta läste han med mindre begåvade studenter och agerade som lärare.
Lysén bidrog ofta med ett mål mat.
Det var även Lysén som introducerade Anders Lindbäck för Anders Bergman som hade en ogift dotter vid namn Charlotta.
Charlotta var mellandottern som satt på glasberget, hon var född 1799 och bortskämd av sina föräldrar.
Bergman var regementsskrivare som Lysén gjorde affärer med.
På en av bjudningarna till Bergman träffade Anders en man vid namn Karl Gustav Lendahl, han verkade lika lätt malplacerad i de fina salongerna som Lindbäck var, tulltjänstemannen var stramt artig.
Han luktade skog och läder och hade skarpa drag och himmelsklara blå ögon som granskande högdraget Lindbäck innan han avfärdades som obetydlig.
Mannen hade redan gjort sig ett namn att han ”alltid fick sin man”, han red mellan Sverige och Norge på jakt efter timmersmugglare och annat patrask efter vägarna.
Anders och Lendahl hade en naturlig antipati mot varandra, Lendahls privilegium gav Anders en känsla av underlägsenhet, den känslan de delade för varandra skulle finnas där för resten av deras liv., alltid artiga men ändå aldrig tillmötesgående.
Anders kämpade hårt med sin ansträngda ekonomi, han låg alltid på svältgränsen och fast han var stark i tron att han skulle upp och bort från sin fattiga uppkomst bad om till slut om och fick ett handlån på 350 riksdaler av Bergman för att klara sina studier.
Anders Bergman hade antytt att återbetalning av lån gick att ordna och syftat på äktenskap mellan Anders och Charlotta.
Med lånet av Bergman kunde Anders koncentrera sig på studierna och inte behöva ta timmar av att undervisa andra utan läsa för att kunna tentera och hålla löftet till modern långt innan hon dog att det skulle bli något av Anders.
Han hade lovat henne hett att han skulle bli en man andra pratade om, han skulle hålla det löftet.
Ibland tittade han på Lysén som snarkade av den sista fyllan och hur lätt han fick allting serverat medan han själv fick studera hårt och leva på vatten och bröd, kallt kalkylerande såg han sina fördelar med att gifta sig med Charlotta, hon var inträdesbiljetten till ett liv där hans förmåner skulle väga tunga i samhället, det var ett stort kliv uppåt på karriärstegen.
Anders Bergmans fru Anna var en trind och gladlynt kvinna som gjorde allt för att få döttrarna bortgifta, tiden började rinna ut för dessa unga kvinnor och ingen av dom var gifta än.
Anders Lindbäck var inte det hon själv hade valt för sina flickor men, Charlotta verkade tycka om han och hon hade inte någon annan friare i antågande.
Lämpliga kandidater var det inte gott om och säga vad man vill om Lindbäck, han var ren och snygg och gjorde en storartad karriär och prästfru Charlotta skulle vara tryggt gift.
Anders tyckte att det mest tilldragande hos Charlotta var trots det fina blonda håret perfekt arrangerat i mjuka lockar i ett rätt sött dockansikte ändå var lite intetsägande, när hon satte sig vid spinetten och spelade och sjöng var hon en perfekt match för hans mörka fylliga röst, många blev duetterna de roade besökarna i Bergmans bjudningar på.
Med Charlotta som framtida investering skulle han vara ekonomisk oberoende för resten av sitt liv, han kalkylerade i sitt sinne att fria till den intetsägande kvinnan när han fortsatte mot vidare studier.
1824 kom han till Skara läroverk.
Den 2a februari 1829 skrev han in sig på Uppsala universitet och prästvigdes där den 19 december 1831.
Han fick omedelbart en tjänst som sockenadjunkt i Skållered församling och samtidigt skolmästare vid järnbruket som hade sin egen skola på Upperud bruk där han stannade tills 1861 då han sökte och fick tjänst som kyrkoherde i Silbodal församling.
Tidigt brann han för att motverka alkoholmissbruk, han förde genast en hård kamp mot denna och den kampen tog han med sig till Silbodal 1862.
Församlingarna var inte så positiva till prästens kamp och i synnerlighet inte de mer välbeställda i samhället detta ämne skulle sätta den kommande prästen i många svåra situationer.
